Jag trodde jag gick rakt men vägen var krokig

Man är så säker på sin sak. Går med bestämda steg mot sitt mål med skygglappar på, sen plötsligt dras mattan under fötterna bort och du faller. Då är allt ett virrvarr och inget är som det ska. Först total förlamning sedan sorg. Sedan börjar det kreativa arbetet? Hur kan jag nå mitt mål? Är det verkligen mitt mål fortfarande eller har det ändrats någonstans på vägen kanske.

Krokiga vägar är det bästa, det gör livet intressant och får en att stanna upp och ifrågasätta!